Öloppet Sprint- en kamp för livet slutade med en väl förtjänad vinst.

Sitter på tåget igen. Nu mot Stockholm för att byta o fortsätta hem med nattåget. Igår både lekte vi med och såg döden i vitögat. 

Jag tar det från början. 

Efter att ha gjort klassikern letade vi nya utmaningar att göra tillsammans Thomas o jag. Av en slump hittade jag en extremsportstävling i Göteborg första helgen i augusti. En sk Aquarun. Simma o löpa. Det här är Göteborgs variant på Stockholms Ö till ö. Kortare distanser och i år premiär på distansen sprint. Nåt för oss. Jag är ingen löpare o Thomas ingen simmare men vi tänkte att det skulle bli en rolig utmaning dessutom gör man den i par om två. Vi anmälde oss till sprint i klassen Mixlag. 

Chartrad färja ut till Brännö. Anmäla oss, hämta ut tävlingspåsen o så fick vi frukost. Vi promenerade till start o bytte om till våtdräkt o orienteringsskor. Fäste första förbandet i lilla väskan runt midjan och kontrollerade att visselpipan hängde lättåtkomligt och tänkte att dem hoppas vi slippa använda. Rutinerade orienterare som vi är både blötte o tejpade vi skosnörena före start. Första sträckorna tänkte vi köra med våtdräkterna nedhasade till midjan. Inte skulle utrustningen fälla oss. Mer om utrustning, eller snarare på bristen på utrustning, lite senare. 

Jag hade mer o mer under förmiddagen insett att vi hade tuffa motståndare. Vi hade pratat med flera andra tävlande. Var o varannan körde triathlon. Ironman var det flera tävlande som genomfört. Inte bara en utan sex gånger. Andra hade simmat massor. Jag med min svaghet i löpning kände pressen o hoppades att jag inte skulle sinka laget allt för mycket. 

Min taktik för att klara av totalt 18700 m löpning o 1935 m simning var att dela in tävlingen mentalt i delar. Varje del avgränsades med vätske/energidepå. 

På färjan hade jag skrivit ned de olika sträckornas längd med bläck på insidan av armen. Det fick hålla så länge det gjorde innan saltvattnet nött bort det. 

Starten gick på Brännö o vi började springa över ön. De två första vattenpassagerna promenerade vi genom. Det var knappt blött. Vi hade okej fart tyckte jag. Vi var inte först men inte sist. Underlaget var Ö. Vi sprang på klippor, hällar. Passerade fårhagar. Myrliknande underlag. Minst sagt varierande. Tufft underlag o O-ringens 5 dagars tävling i tuff terräng kom mycket väl till användning. Nånstans där bland klipphällar o stenar säger Thomas att han vrickat foten. Jag tänkte att nu skämtar han o noterade inte det desto mer. Jag hade ju en extra linda med mig o tänkte att får han värre ont lindar jag väl om vristen. Men precis som mig är han ju av lite hårdare virke o nämnde det inte mer. 

  

När vi sen kom till vår första riktiga simsträckan hade vi prånglat på oss våtdräkten i farten, fått på oss simmössan o glasögonen. De hade varnat oss för att vädret kunde bli riktigt dåligt o informerat oss om att det ev skulle bli tal om att pausa tävlingen om åskan kom. Nä fy tänkte vi. 

Så stod vi på klippan på Krokholmen o skulle simma över till Känsö. 510 meter.  

Det var blåsigt o det var meterhöga vågor. I vattnet kastade sig det ena laget efter det andra vind för våg ut och vi gjorde detsamma. Utan att veta vad som väntade oss. 

Fy fan vad otäckt det var att simma vår första simsträcka. De 510 m i meterhöga vågor och strömmar blev i verkligheten minst 200 m längre.

Jag anser mig vara en god simmare o har ingen skräck för vare sig djupt vatten eller öppet hav. Men när jag våg efter våg fick kallsup på kallsup o hade svårt att få luft visste jag att Thomas hade det enormt mycket tuffare. Kastade många oroliga blickar på honom och såg hur han med skräck i blicken, korta panikartade andetag och ingen kraft eller längd i sina simtag bokstavligt kämpade för ditt liv blev jag riktigt rädd. 

Det fanns inte en chans att vare sig coacha honom eller peppa honom i det här läget. Överleva var det som gällde. Vi drev långt till höger med strömmarna o följebåtarna o räddningsbåtarna var långt bort. Vid ett tillfälle när jag tyckte att vi aldrig kom framåt o Thomas såg som mest panikslagen ut kände jag efter att jag nådde min visselpipa. Ifall att.... Otäcka tanke. Vi kämpade o kämpade båda två. Att simma crawl var en omöjlighet för mig i det läget. Det skulle förmodligen funkat bättre än bröstsim men jag hade lätt panik  med alla kallsupar o kunde inte riskera att tappa riktningen eller glida från Thomas. Bröstsim hela vägen. Och när vi tillslut nådde andra sidan var jag helt utmattad. Klättrade upp på klipporna o skulle börja löpa över Känsö. Då säger Thomas med gråten i halsen att han inte fixar en till simning. Shit!! Vad gör jag? Pepp pepp tänkte jag. Ropade till honom nåt diffust om att "det fixar du" och "...nu får du springa, det är din grej. Jag coachar dig i nästa sim. Annars bogserar jag dig." ( hur det nu skulle funka...)

Peptalk o löften om tekniktips körde jag med de 640 m vi sprang över Känsö för att igen hoppa i havet o simma. Denna gång "bara" 350 m till Vargö. Vi stannade till på klipporna och tog det lugnt innan vi hoppade i igen. Vi såg redan på klippan att det var mindre vågor här o det var mycket kortare sträcka till andra sidan. Go Thomas, tänkte jag. 

Ner i vattnet o det första jag gjorde var att köra två låååånga simtag bröstsim under vattenytan för att kolla om det funkade. Perfekt. Det fick bli tekniken Thomas kunde använda. Visade Thomas o hoppades det skulle funka lika bra för honom. Som vi alltid säger till barnen när vi coachar dem. "Bara du har en plan så kan du klara det". Samma sak gäller för oss vuxna. Det fanns inte utrymme för fler o bättre tips just nu o att få Thomas att testa crawl var helt otänkbart. 

Men plötsligt händer det!! Det funkar. Både för Thomas och mig. Simningen funkar. Det går inte fort men vi fixar det. Jag kan till o med lägga in sträckor med crawl för mig där jag kan glida fram genom vattnet o vila benen. Kör några crawltag o väntar in Thomas. Ibland ligger han före o ibland jag. Vi håller ihop under alla simsträckor. 

Upp på land igen o nu har Thomas fått tillbaka gnistan. Simningen är nästan rolig nu. När vi senare kommer till den längsta löpsträckan 6150 m på Styrsö med vätska/energidepå på halva ropar en man åt oss när vi passerar att vi ligger bra till i mixklassen. Vi ligger fyra. Oj tänker jag. Vad händer....???? Även om inte jag är så enormt tävlingsinriktad o resultatinriktad så hade en tredje plats suttit riktigt fint. Bättre än fyra. Vi såg ett mixlag just framför oss o vi siktade på att komma om dem. 

Löpningen var tung uppför just där o jag gick uppför två backar men tappade inte på det andra mixlaget. Minns inte vart vi körde om dem men det gjorde vi. 

Vi fortsatte o det gick bättre o bättre fastän det inte gick fort. Många sträckor var löpningen efter smala passager o på stränder med klapperstensunderlag. Här sinkades vi av att ibland hamna bakom lag med sämre löpsäkerhet på dessa underlag. Vi säger bara: Orienteringslöpning är grym!!! Vi passerade många herrlag både i sprintdistansen o långa distansen. När vi tillslut låg på näst sista löpningen hade vi häng på ett mixlag igen. De ville vi ta. Ner i vattnet. Sista simsträckan. Helt plötsligt 500 m. Lång sträcka igen. Vi hade sett på en kortare simpassage att de ev var just lite bättre simmare än oss. Men vi tänkte att vi ska ge de en match. Thomas fokuserade på simningen o jag laddade mentalt inför sista och långa löpningen. 2450 m över Styrsö för att sen springa över bron till Donsö och fortsätta 1600 m i till målet. Jag körde nästan bara crawl för att vila benen nu. 

Vi gjorde ett ryck och sprang om lag 44 direkt efter landstigning på Styrsö. Löpningen gick efter stranden och när vi passerade en mindre vik där man sprang i vattnet ökade Thomas farten o jag matchade det jag kunde. Han kollade bak o sade att vi fått en liten lucka. Jag hade det tungt nu. Sprang med tröskelvärde o kunde knappt andas. Sög i mig en gel o fortsatte. Pepp pepp. Nu var det Thomas som ropade peppande sporrade. Sprang framför som hare o drog. Har inte haft så bra flyt o hjälp i löpning förut. Tempot var inte fort men jag var sååå slut. Benen kändes tunga o syreintaget extra jobbigt. Tack och lov får jag aldrig (ta i trä) kramp. Bara springa. Sprang om ett herrlag som skämtsamt tyckte jag hade en snabb, nästan för snabb hare, när vi sprang om dem. De såg vi aldrig mer. Vi kom ikapp ännu ett herrlag som sprang med rep mellan sig. Ååååh. Varför hade inte vi det? Kanske nästa gång.....?? (utrustning..)

De såg vi inte heller mer. Thomas höll koll bakåt samtidigt som han drog. När vi kom till bron mellan Styrsö o Donsö var min andning så tung. Jag flämtade o stönade så högt att Thomas säkert trodde jag skulle stupa. Mer pepp. Det satt folk längs hela banan. Men här behövdes de som mest. Alla hejade, klappade händer o ropade åt oss när vi sprang förbi. Någon sade att det var 1500 m kvar innan vi passerade bron. Då visste jag att om jag så ska kräkas kommer jag vägra släppa om lag 44. Vi visste inte vår position men den vänlige mannen som ropat att vi låg fyra dök upp igen o ropade att vi låg först i mix. Wow!!! Sista kilometern gick på ren vilja. Thomas däremot sprang med fjäderlätta steg i mål och såg hur fräsch ut som helst. 

I mål fick vi ingen information om resultatet men funderade inte desto mer på det. Lag 44 kom och gratulerade oss till väl genomfört lopp o vi bytte några ord innan vi gick till idrottshallen för dusch o ombyte. Så skönt att få på sig andra kläder.

Väl efter dusch satt vi o njöt av att vi klarat av dagen. Vi hade båda sett döden i vitögat o var glada att vi överlevt. Bokstavligt. Helt plötsligt hade vår fb-status med målet "överleva" fått mer sanning än vi önskat. Vi var inte de enda som haft det jobbigt. Ingen av de vi pratade med hade nånsin upplevt en så tuff simning som idag. Och då snackar vi om erfarna tävlandes. Lite surfande i mobilen då vi ser Öloppets fb-status där de gratulerar lag 45 med Monica Olsson o Thomas Johansson som vinnare i mixklassen. 

Vinst!!!

Vi matchade alltså allt motstånd o gick och vann. Det hade vi inte en tanke på att det ens skulle vara möjligt. Idag när resultatet kommit upp på Öloppets hemsida ser vi att vi matchar mer än bra. Vi har femte bästa totaltiden av deltagande lag i sprintdistansen. Det betyder bara fyra herrlag före oss. Endast 12 min efter segrarna. Härlig känsla. 

Men vi kommer aldrig aldrig glömma när vi såg döden i vitögat...

//Monica. 

Jo det här med utrustning..... Som blåbär på det här med extremsportstävlingar hade vi noll utrustning med oss. Det fick vi bittert äta upp. Det hade varit underbart att simma med paddlar och dolme. Väl på banan såg vi flera lag som sprang om oss med diverse extrautrustning fäst runt både midja o ben. Det fanns till och med de som hade snorkel anpassad för att simma crawl i öppet vatten med. Alla idrotter har ju sina prylar... På färjan ut till Brännö frågade en kille: "Vad simmar/löper ni med under våtdräkten?" Kände mig som en tvättäkta "dum blondin" när jag svarade: "Bikini" lite oförstående frågan. Thomas räddade min blonda kommentar o petade in ett: "Jag har bara kalsonger". Skoja inte dum jag kände mig. Killen fortsatte med att "... det är bra att ha en typ t-shirt så inte våtdräkten skaver under armarna." Leende flikar Thomas in att vi har smorsel. Ja sånt där man sätter på väl utsatta kroppsdelar för att undvika skavsår under en längre cykling. Typ Vätternrundan. Ja det var den enda "utrustning" vi hade med oss. Förutom silvertejp till skosnörena. Vad säga -vi är ju lite hårdare än andra, eller lite dummare, välj hur du vill tycka. Vårt anmälda team hette ju Smooth Maniacs efter namnet på denna blogg. Och precis så kände vi oss igår.

 

Jag passar på att skryta lite över toppenpriser. Vi fick paddlar o simfenor av HEAD, kompressionsstrumpor av gococo, presentkort på Addnature.com. Specialtvättmedel från Fit'n Clean. Ett par fria Icebugs skor att beställa och Surprise Surprise: två nätter i ett "Fett dubbelrum" på Clarion Post Hotell. Vinst börjar smaka gott...

-=Bilder kommer senare=-