Lidingöloppet 2013 - loppet som inte blev av...

Lidingöloppet med 3 av 4 sjuka.

Vi har varit extremt förskonade från skador alla i familjen. Ja, om man nu inte räknar med Elviras stressfraktur som vi äntligen upptäckt. Stackars Noo-Noo har fått gå med en fraktur under hela sommaren utan att vi förstått det. Vi har kört med sjukgymnastik och trott att det varit en mjukdelsskada. Men ack så fel vi haft.
Nåja, det är en annan historia.

Lidingöloppet då.
Som sig bör hälsar förkylningen ofta på i samband med skolstart. Så även denna gång. Tobbe var först ut i sjukdomen. Den här gången var han så krasslig att han faktiskt stannade hemma en hel vecka från skolan. Det tillhör inte det vanliga. Våra barn är sällan sjuka. Nästa ut med förkylning var Thomas. Även om det aldrig är roligt med förkylningar kalkylerade vi med att han ändå skulle kunna springa Lidingö. Men det visade sig vara en seg j*vel detta år. Vila, huskurer och tålamod funkade inte.

Fredag lunch tog vi flyget till Stockholm och spenderade eftermiddagen i stan med lite shopping. Sen ut till hotellet och middag och i säng tidigt. I slutet av veckan före Lidingöloppet hade jag också börjat känna av förkylningen. Min plan var att om jag var tillräckligt okej till lördagen kunde jag byta ner mig från 30 km och springa 15 km istället. Inte optimalt men ändå okej. Det visade sig att jag inte alls var i form på fredag så jag insåg begränsningen och ändrade planen till att peppa och heja på Thomas. Det skulle vara kul att både vara med i starten OCH målet.

Tidig lördag morgon skyndade Thomas iväg ombytt och klar till Lidingövallen för att hämta startbevisen till oss alla. Lika bra  att hämta ut mitt och Elviras fastän vi inte skulle springa. Tillbaka med fyra startbevis satt han hostande kraxande och snorande i fåtöljen i hotellrummet. Med tårar i ögonen meddelade han att han inte skulle springa.

Startnr 408 - Startled 1B.

Omgruppering på hotellet och dagen slutade med shopping i Kista Galleria. Detta eftersom Elviras fot inte klarar av allt för mycket ansträngning och promenad. Dagen blev helt okej och på hemvägen stannade vi till i Grönsta för att Tobbe skulle få reka sin bana. Lilla Lidingöloppet har sina klasser på söndagen.

Tobbe på Grönsta gärde och har precis rekat banan.

Kvällen avslutade med ännu en supergod middag på Villa Brevik . Ett hotell trivdes på förra gången vi var i Stockholm som vi bokat även till denna resa. Vi har valt att bo på Lidingö varje gång vi varit tävling här i Stockholm. Och vi älskar ön. Drömmer nästan lite om att flytta hit ;-)

Söndag - och racedag! Frukost, utcheckning från hotellet.

Buss och promenad till start för Tobbe. Alla resväskor medsläpade och jag och Elvira blinkade till några snälla herrar i tält så vi slapp släpa på våra väskor. Tobbe hade kollat banan och han och Thomas körde lite uppvärmning. Elvira och jag strosade runt, träffade bekanta både från Luleå, Piteå och Boden. Tänk att springa på så många norrbottningar =) Det är riktigt kul att kunna vara med och heja på de som barnen oftast tävlar MOT. Nu känns det som om vi har "samma färg" och alla hejar på varann.

När Tobbe stod i startfältet hade jag och Elvira placerat oss i första branta backen. Tobbe passerade oss i delad ledning. Det såg jättebra ut och vi höll tummarna så hårt vi kunde medan vi ropade heja heja.
När han passerat promenerade vi så snabbt Elviras fot höll till målet för att hinna kolla när han kom. Tobbe sprang riktigt bra och kom in på en 10:e plats med tiden 5:54. Vi är riktigt stolta!

Här springer Tobbe i mål i sin OK Renen tröja =)

Målgång för Tobias

Efter Tobbes prestation samlade vi ihop oss för att ta oss till stan för lunch/middag och sedan till Arlanda. Många flyg var försenade under eftermiddagen och kvällen, men vi hade tur att vårt som var det sista höll avgångstiden. Trötta och med blandade känslor för helgens upplevelse kom vi hem och kraschade i säng. Nästa år då minsann, ska vi blogga om 4 av 4 som sprang Lidingöloppet.

Tills dess....
.... omgrupperar vi och kör vinterträning.
//Monica

Vasaloppet 2013

Träning inför Vasaloppet 2013

Vintersäsongen 2012/2013 blev det dags att börja åka klassiskt. Jag hade inte åkt klassiskt på flera år då jag fastnat för skate. Så simpelt att bara kunna ta på sig skidorna utan att förbereda dem någonting. Gillar enkelheten.
Men eftersom vi gjort Lidingöloppet och bestämt oss för att göra En svensk klassiker så var Vasaloppet nästa. Bara att börja träna klassiskt.

December var inte så där optimalt för skidåkning. Men några kilometer blev det. (Ja du läste inte fel, vi räknar kilometer, inte mil). Jag åkte på en öroninflammation och insåg att det var dumt att träna tills den var helt över. Vi har ju hört att man "måste åka 50-100 mil skidor" innan Vasaloppet. Så starten var inte riktigt optimal för mig. Något seedningslopp tänkte jag försöka hinna med också. Inte så mycket för att seeda upp mig i placeringarna, utan mest för att få långa sträckor och timmar skidåkning i kroppen. Det är mer motiverande att delta i en skidtävling än att själv ta ett långpass på 4 mil.

När Kronanloppet gick kunde jag tyvärr bara titta på. Thomas däremot hade möjlighet att delta och körde riktigt bra. Han seedade upp sig och hamnade i startfält 3. Men snöpligt nära startled 2, minuten efter att ha kommit dit. Ibland är minutrarna på fel sida. :/

När så min öroninflammation lagt sig fick jag några kilometer till. Och anmälde mig till Renrajden som gick på Ormberget. Fint tänkte jag, hemmaspår =)  Det var lite trixigt för Thomas att valla för mig. Eftersom jag har rätt dålig teknik för klassisk åkning och inte orkar trycka ner skidorna nog mycket krävs bra med fästvalla för att jag ska klara mig. Inte nog med svårt att få till skidorna så hade jag oturen att Thomas hade konferens med jobbet och kunde inte vara med i starten. Som tur var kunde han komma ifrån jobbet en stund och lägga på lite extra innan min start för att sen åka tillbaka. Det var tur det.

Fästet höll drygt första milen. Sen orkade jag inte trycka nog och det släppte. Jag och en skäggig man turades om att åka framför/bakom/framför/bakom varann. När jag sen på sista varvet passerade vätskekontrollen tänkte jag att nog f*n vore väl om den skäggige mannen ska åka om mig igen.... (Märk väl att den skäggige mannen var i min egen ålder, lagom motionär). Jag åkte om honom och såg honom inte mer =) Resultatet i tävlingen blev att jag seedade upp mig i startled 8. Minns inte hur långt ifrån startled 7, men jag var nöjd med min prestation.

Nästa seedning blev Råneås tävling. Jag hade inte alls teknik, glid eller gnista den tävlingen. Därför genomförde jag den inte. Så hur går det med att få ihop 50 mil? Inte så bra kan jag säga...

Thomas åkte sina mil skidor och med tanke på att han aldrig åkt längdskidor när han växte upp åkte han riktigt bra. Ibland med brutal force ;-)

Vi valde att båda två köra seedningstävlingen Andörjan i Älvsbyn. Riktigt roligt var den. På sina ställen kunde man se varann ute på ängar och det var kul att kunna se Thomas ibland när spåren möttes. Thomas hade lagt på bra med fästvalla och jag nötte på så gott jag kunde. Här var det konditionen som satte stopp. Några kilometer före mål insåg jag att jag inte skulle nå dagens mål. Helt plötsligt var jag stum i benen. Låren ville inte röra sig som jag ville. Tempot sjönk men jag insåg att stannar jag så kommer jag aldrig igång igen. Jag lyckades inte seeda upp mig mer än tidigare. Men fler minuter och kilometer i benen var bra.

Så när jag summerade mina tränade klassiska mil inför Vasaloppet hamnade jag på 15.9 mil.
Japp. Jag låg på minst 35 mil under rekommenderade.

Nu hälsade Murphy på hos oss och det var Thomas tur att bli sjuk. En riktigt jävlig förkylning. Han var risig och trots huskur och allt vi kunde hitta på var han riktigt risig veckan innan Vasaloppet. Eller om sanningen ska fram, redan två veckor före.

När så Vasaloppet närmade sig var han inte det minsta sugen på att åka. Det var jag som nästan tvingade med honom i bilen mot Mora. Jag behövde ha honom med att valla mina skidor och jag hade verkligen tänkt genomföra klassikern. Med tanke på hur tungt jag tyckte Lidingöloppet var, kände jag att jag inte var säker på att jag någonsin mer ville springa det igen, så Vasaloppet here I come!

I bilen på vägen ned lade Thomas ut sitt startbevis till Vasaloppet på Blocket till försäljning och tänkte inte alls delta. Väl framme hämtade vi våra startbevis. Thomas skulle ställa upp ändå. Om han inte skulle orka kunde han alltid bryta och ta buss mot mål. Men ni som känner Thomas...

Startnr 17717. Innehåll en gul väst.
9 mil skidor att vänta. 

Vi passade på att kolla lite kläder i mässtältet och sen var det dags att återvända till boendet. Thomas vallade skidorna och vi gick och lade oss tidigt i militärsängarna vi bokat. Uppstigning före tuppen! Buss till Sälen och sen ställa sig i spåret. Då kör vi!



Vasaloppet 2013
Trötta som sällan vaknade vi med en mängd andra i gympahallen vi bokat boende. Tidig grötfrukost och bil till bussarna. Jag hade gjort en extra smörgås att ha med i fickan till innan start. Man lär sig minsann vad man behöver. Det var kolsvart och alla försökte sova på väg till starten.

Framme på plats insåg vi att vi fick säga hejdå redan nu. Vi ställde oss i våra köer för att komma in i rätt fålla och lämna skidorna på plats.Thomas i kön till startled 3 och jag till 8. Jag packade om min väska som skulle skickas till målet och hittade en plats i fålla 8. Stämningen var riktigt speciell. Alla var dämpade, men på ett positivt sätt. Laddade inför tävling. Förväntansfulla. Tävlingssugna. Jag pratade med dem omkring mig i fålla 8 och hittade en man från BAIK som skulle åka. Hoppades kunna hålla rygg på honom tänkte jag. Lämnade mina skidor och gick mot mässtältet. Hämtade kaffe och en bulla som jag tog med mig in. I tältet var det smock fullt. Folk som låg  huller om buller på golvet för att få sista minuter vila innan start. Och helt plötsligt hittar jag Thomas! Wow.

I mässtältet strax innan start.

Thomas hade hunnit lägga på ett lager fästvalla extra och jag kände att fasen om jag har för lite. Det har alltid varit mitt problem. Jag visste att jag efter 4 mil var trött och knappt orkade trycka ner skidorna, så vid närmare 9 mil skulle jag nog knappt orka ta mig fram. Nåja, det var för sent. Jag kunde bara hoppas att spåren var så jag kunde staka mestadels. Det finns ju de som åker i skateskidor =)

När starten gick var det en magisk känsla. Lite fasansfull men ändå upplyftande. Första kilometrarna gick sakta för oss i startled 8. Det var tur det. Jag hade inte orkat hela loppet om jag rusat i början. Jag hade som taktik att i huvudet beta av sträcka mellan varje vätskekontroll. Inte fundera så mycket på nedräkningen som var totalt utan ha delmål för mig själv.

Jag hade också bestämt mig för att inte få slut på energi. Jag stannade vid varje kontroll. Drack både buljong, blåbärssoppa, åt bullar och avslutade med vatten. Vidare ut i spåret. Det gick jättebra. Det var kul. Jag blev omåkt av en massa människor. Jag åkte om en massa människor. Men bäst av allt var skidorna. Thomas hade prickat perfekt! Jag stakade och stakade och stakade. Jag åkte om hur många som helst i varje nedförsbacke. Jag har aldrig haft så bra glid som under Vasaloppet. Men det bästa var att jag även hade perfekt fäste. Jag hade inga som helt problem i uppförsbackar. Jag litade på fästet och det gick hur bra som helst. Det var en fröjd att åka. Man pratar om folkfest i såna här tävlingar och jag förstår vad man menar. Det fanns människor som hejade överallt. Skotrar och skidåkare. Det kunde inte varit en bättre dag.

Tekniken bättrades på under loppet för mig och pinsamt nog åkte jag nog både bättre och snyggare de sista milen eftersom jag "lärt mig" under själva Vasaloppet. Det där med 50-100 mil kanske hade varit bra. Men jag klarade mig perfekt med mina 15,9 mil innan. Att jag var stark i bålen gjorde nog mitt Vasalopp till en bra upplevelse eftersom jag orkade staka såpass mycket som jag gjorde. Och när jag 8h 27min 12s efter starten gått åkte över mållinjen var jag extremt nöjd! Thomas lyckades vara där i målgången. Helt underbart!

Thomas resultat? By brutal force kämpade han sig genom Vasaloppet med en förkylning i kroppen och alldeles för mycket fästvalla. Tiden? Medaljtid !! =)

Precis efter målgång - 8:27:12

Nummer två av fyra i klassikern var avklarad. Nästa skulle bli Vätternrundan. 30 mil på cykel.

//Monica

Öloppet Sprint- en kamp för livet slutade med en väl förtjänad vinst.

Sitter på tåget igen. Nu mot Stockholm för att byta o fortsätta hem med nattåget. Igår både lekte vi med och såg döden i vitögat. 

Jag tar det från början. 

Efter att ha gjort klassikern letade vi nya utmaningar att göra tillsammans Thomas o jag. Av en slump hittade jag en extremsportstävling i Göteborg första helgen i augusti. En sk Aquarun. Simma o löpa. Det här är Göteborgs variant på Stockholms Ö till ö. Kortare distanser och i år premiär på distansen sprint. Nåt för oss. Jag är ingen löpare o Thomas ingen simmare men vi tänkte att det skulle bli en rolig utmaning dessutom gör man den i par om två. Vi anmälde oss till sprint i klassen Mixlag. 

Chartrad färja ut till Brännö. Anmäla oss, hämta ut tävlingspåsen o så fick vi frukost. Vi promenerade till start o bytte om till våtdräkt o orienteringsskor. Fäste första förbandet i lilla väskan runt midjan och kontrollerade att visselpipan hängde lättåtkomligt och tänkte att dem hoppas vi slippa använda. Rutinerade orienterare som vi är både blötte o tejpade vi skosnörena före start. Första sträckorna tänkte vi köra med våtdräkterna nedhasade till midjan. Inte skulle utrustningen fälla oss. Mer om utrustning, eller snarare på bristen på utrustning, lite senare. 

Jag hade mer o mer under förmiddagen insett att vi hade tuffa motståndare. Vi hade pratat med flera andra tävlande. Var o varannan körde triathlon. Ironman var det flera tävlande som genomfört. Inte bara en utan sex gånger. Andra hade simmat massor. Jag med min svaghet i löpning kände pressen o hoppades att jag inte skulle sinka laget allt för mycket. 

Min taktik för att klara av totalt 18700 m löpning o 1935 m simning var att dela in tävlingen mentalt i delar. Varje del avgränsades med vätske/energidepå. 

På färjan hade jag skrivit ned de olika sträckornas längd med bläck på insidan av armen. Det fick hålla så länge det gjorde innan saltvattnet nött bort det. 

Starten gick på Brännö o vi började springa över ön. De två första vattenpassagerna promenerade vi genom. Det var knappt blött. Vi hade okej fart tyckte jag. Vi var inte först men inte sist. Underlaget var Ö. Vi sprang på klippor, hällar. Passerade fårhagar. Myrliknande underlag. Minst sagt varierande. Tufft underlag o O-ringens 5 dagars tävling i tuff terräng kom mycket väl till användning. Nånstans där bland klipphällar o stenar säger Thomas att han vrickat foten. Jag tänkte att nu skämtar han o noterade inte det desto mer. Jag hade ju en extra linda med mig o tänkte att får han värre ont lindar jag väl om vristen. Men precis som mig är han ju av lite hårdare virke o nämnde det inte mer. 

  

När vi sen kom till vår första riktiga simsträckan hade vi prånglat på oss våtdräkten i farten, fått på oss simmössan o glasögonen. De hade varnat oss för att vädret kunde bli riktigt dåligt o informerat oss om att det ev skulle bli tal om att pausa tävlingen om åskan kom. Nä fy tänkte vi. 

Så stod vi på klippan på Krokholmen o skulle simma över till Känsö. 510 meter.  

Det var blåsigt o det var meterhöga vågor. I vattnet kastade sig det ena laget efter det andra vind för våg ut och vi gjorde detsamma. Utan att veta vad som väntade oss. 

Fy fan vad otäckt det var att simma vår första simsträcka. De 510 m i meterhöga vågor och strömmar blev i verkligheten minst 200 m längre.

Jag anser mig vara en god simmare o har ingen skräck för vare sig djupt vatten eller öppet hav. Men när jag våg efter våg fick kallsup på kallsup o hade svårt att få luft visste jag att Thomas hade det enormt mycket tuffare. Kastade många oroliga blickar på honom och såg hur han med skräck i blicken, korta panikartade andetag och ingen kraft eller längd i sina simtag bokstavligt kämpade för ditt liv blev jag riktigt rädd. 

Det fanns inte en chans att vare sig coacha honom eller peppa honom i det här läget. Överleva var det som gällde. Vi drev långt till höger med strömmarna o följebåtarna o räddningsbåtarna var långt bort. Vid ett tillfälle när jag tyckte att vi aldrig kom framåt o Thomas såg som mest panikslagen ut kände jag efter att jag nådde min visselpipa. Ifall att.... Otäcka tanke. Vi kämpade o kämpade båda två. Att simma crawl var en omöjlighet för mig i det läget. Det skulle förmodligen funkat bättre än bröstsim men jag hade lätt panik  med alla kallsupar o kunde inte riskera att tappa riktningen eller glida från Thomas. Bröstsim hela vägen. Och när vi tillslut nådde andra sidan var jag helt utmattad. Klättrade upp på klipporna o skulle börja löpa över Känsö. Då säger Thomas med gråten i halsen att han inte fixar en till simning. Shit!! Vad gör jag? Pepp pepp tänkte jag. Ropade till honom nåt diffust om att "det fixar du" och "...nu får du springa, det är din grej. Jag coachar dig i nästa sim. Annars bogserar jag dig." ( hur det nu skulle funka...)

Peptalk o löften om tekniktips körde jag med de 640 m vi sprang över Känsö för att igen hoppa i havet o simma. Denna gång "bara" 350 m till Vargö. Vi stannade till på klipporna och tog det lugnt innan vi hoppade i igen. Vi såg redan på klippan att det var mindre vågor här o det var mycket kortare sträcka till andra sidan. Go Thomas, tänkte jag. 

Ner i vattnet o det första jag gjorde var att köra två låååånga simtag bröstsim under vattenytan för att kolla om det funkade. Perfekt. Det fick bli tekniken Thomas kunde använda. Visade Thomas o hoppades det skulle funka lika bra för honom. Som vi alltid säger till barnen när vi coachar dem. "Bara du har en plan så kan du klara det". Samma sak gäller för oss vuxna. Det fanns inte utrymme för fler o bättre tips just nu o att få Thomas att testa crawl var helt otänkbart. 

Men plötsligt händer det!! Det funkar. Både för Thomas och mig. Simningen funkar. Det går inte fort men vi fixar det. Jag kan till o med lägga in sträckor med crawl för mig där jag kan glida fram genom vattnet o vila benen. Kör några crawltag o väntar in Thomas. Ibland ligger han före o ibland jag. Vi håller ihop under alla simsträckor. 

Upp på land igen o nu har Thomas fått tillbaka gnistan. Simningen är nästan rolig nu. När vi senare kommer till den längsta löpsträckan 6150 m på Styrsö med vätska/energidepå på halva ropar en man åt oss när vi passerar att vi ligger bra till i mixklassen. Vi ligger fyra. Oj tänker jag. Vad händer....???? Även om inte jag är så enormt tävlingsinriktad o resultatinriktad så hade en tredje plats suttit riktigt fint. Bättre än fyra. Vi såg ett mixlag just framför oss o vi siktade på att komma om dem. 

Löpningen var tung uppför just där o jag gick uppför två backar men tappade inte på det andra mixlaget. Minns inte vart vi körde om dem men det gjorde vi. 

Vi fortsatte o det gick bättre o bättre fastän det inte gick fort. Många sträckor var löpningen efter smala passager o på stränder med klapperstensunderlag. Här sinkades vi av att ibland hamna bakom lag med sämre löpsäkerhet på dessa underlag. Vi säger bara: Orienteringslöpning är grym!!! Vi passerade många herrlag både i sprintdistansen o långa distansen. När vi tillslut låg på näst sista löpningen hade vi häng på ett mixlag igen. De ville vi ta. Ner i vattnet. Sista simsträckan. Helt plötsligt 500 m. Lång sträcka igen. Vi hade sett på en kortare simpassage att de ev var just lite bättre simmare än oss. Men vi tänkte att vi ska ge de en match. Thomas fokuserade på simningen o jag laddade mentalt inför sista och långa löpningen. 2450 m över Styrsö för att sen springa över bron till Donsö och fortsätta 1600 m i till målet. Jag körde nästan bara crawl för att vila benen nu. 

Vi gjorde ett ryck och sprang om lag 44 direkt efter landstigning på Styrsö. Löpningen gick efter stranden och när vi passerade en mindre vik där man sprang i vattnet ökade Thomas farten o jag matchade det jag kunde. Han kollade bak o sade att vi fått en liten lucka. Jag hade det tungt nu. Sprang med tröskelvärde o kunde knappt andas. Sög i mig en gel o fortsatte. Pepp pepp. Nu var det Thomas som ropade peppande sporrade. Sprang framför som hare o drog. Har inte haft så bra flyt o hjälp i löpning förut. Tempot var inte fort men jag var sååå slut. Benen kändes tunga o syreintaget extra jobbigt. Tack och lov får jag aldrig (ta i trä) kramp. Bara springa. Sprang om ett herrlag som skämtsamt tyckte jag hade en snabb, nästan för snabb hare, när vi sprang om dem. De såg vi aldrig mer. Vi kom ikapp ännu ett herrlag som sprang med rep mellan sig. Ååååh. Varför hade inte vi det? Kanske nästa gång.....?? (utrustning..)

De såg vi inte heller mer. Thomas höll koll bakåt samtidigt som han drog. När vi kom till bron mellan Styrsö o Donsö var min andning så tung. Jag flämtade o stönade så högt att Thomas säkert trodde jag skulle stupa. Mer pepp. Det satt folk längs hela banan. Men här behövdes de som mest. Alla hejade, klappade händer o ropade åt oss när vi sprang förbi. Någon sade att det var 1500 m kvar innan vi passerade bron. Då visste jag att om jag så ska kräkas kommer jag vägra släppa om lag 44. Vi visste inte vår position men den vänlige mannen som ropat att vi låg fyra dök upp igen o ropade att vi låg först i mix. Wow!!! Sista kilometern gick på ren vilja. Thomas däremot sprang med fjäderlätta steg i mål och såg hur fräsch ut som helst. 

I mål fick vi ingen information om resultatet men funderade inte desto mer på det. Lag 44 kom och gratulerade oss till väl genomfört lopp o vi bytte några ord innan vi gick till idrottshallen för dusch o ombyte. Så skönt att få på sig andra kläder.

Väl efter dusch satt vi o njöt av att vi klarat av dagen. Vi hade båda sett döden i vitögat o var glada att vi överlevt. Bokstavligt. Helt plötsligt hade vår fb-status med målet "överleva" fått mer sanning än vi önskat. Vi var inte de enda som haft det jobbigt. Ingen av de vi pratade med hade nånsin upplevt en så tuff simning som idag. Och då snackar vi om erfarna tävlandes. Lite surfande i mobilen då vi ser Öloppets fb-status där de gratulerar lag 45 med Monica Olsson o Thomas Johansson som vinnare i mixklassen. 

Vinst!!!

Vi matchade alltså allt motstånd o gick och vann. Det hade vi inte en tanke på att det ens skulle vara möjligt. Idag när resultatet kommit upp på Öloppets hemsida ser vi att vi matchar mer än bra. Vi har femte bästa totaltiden av deltagande lag i sprintdistansen. Det betyder bara fyra herrlag före oss. Endast 12 min efter segrarna. Härlig känsla. 

Men vi kommer aldrig aldrig glömma när vi såg döden i vitögat...

//Monica. 

Jo det här med utrustning..... Som blåbär på det här med extremsportstävlingar hade vi noll utrustning med oss. Det fick vi bittert äta upp. Det hade varit underbart att simma med paddlar och dolme. Väl på banan såg vi flera lag som sprang om oss med diverse extrautrustning fäst runt både midja o ben. Det fanns till och med de som hade snorkel anpassad för att simma crawl i öppet vatten med. Alla idrotter har ju sina prylar... På färjan ut till Brännö frågade en kille: "Vad simmar/löper ni med under våtdräkten?" Kände mig som en tvättäkta "dum blondin" när jag svarade: "Bikini" lite oförstående frågan. Thomas räddade min blonda kommentar o petade in ett: "Jag har bara kalsonger". Skoja inte dum jag kände mig. Killen fortsatte med att "... det är bra att ha en typ t-shirt så inte våtdräkten skaver under armarna." Leende flikar Thomas in att vi har smorsel. Ja sånt där man sätter på väl utsatta kroppsdelar för att undvika skavsår under en längre cykling. Typ Vätternrundan. Ja det var den enda "utrustning" vi hade med oss. Förutom silvertejp till skosnörena. Vad säga -vi är ju lite hårdare än andra, eller lite dummare, välj hur du vill tycka. Vårt anmälda team hette ju Smooth Maniacs efter namnet på denna blogg. Och precis så kände vi oss igår.

 

Jag passar på att skryta lite över toppenpriser. Vi fick paddlar o simfenor av HEAD, kompressionsstrumpor av gococo, presentkort på Addnature.com. Specialtvättmedel från Fit'n Clean. Ett par fria Icebugs skor att beställa och Surprise Surprise: två nätter i ett "Fett dubbelrum" på Clarion Post Hotell. Vinst börjar smaka gott...

-=Bilder kommer senare=-

Lidingöloppet 2012

Lidingöloppet 30 km september 2012

Monica:

Thomas: