Förkylningar som aldrig tar slut, men värst är Elviras fraktur.

Och nu har influensan kommit med kylan =(

Nä fy alltså. Jag som skrivit att vi varit förskonade från sjukdomar får ta tillbaka det. Här sitter vi med förkylningar i familjen som aldrig verkar ta slut. Det verkar som om nån i familjen alltid har en på gång. 

Men det är nog som det ska vara. 

Värre är med Elviras fraktur. Redan i april hade hon känningar i hennes högerfot. Det smärtade och vi trodde först att det var hennes skidpjäxor. Hon har haft ett par där en söm skavt på insidan, men det här var inte samma sak. Nu hade hon ont. Även när hon inte hade pjäxorna på.

Kontakt med sjukvården nästa. Men jag har varit lite skeptisk till allmänläkare på hälsocentraler (fd vårdcentraler) och kände att jag hellre ville ha någon specialist inom just "fot". My mistake, eller i slutändan Elviras mistake.

Vi tog kontakt med en fotspecialist (misstag nr1) och fick tid i maj. Analys blev "mjukdelsskada i främre fotvalvet" misstänkt pga överansträngning och vila två veckor ordinerades. Elvira vilade. Sedan skulle hon sakta börja träna lätt för att efter ytterligare två veckor gå på mer. Vi fick instruktioner om att träning på hårt underlag var att föredra för att då landar foten rakt. Löpning i terräng (orientering) skulle vi försöka undvika. 

Så vi följde råden. Vila två veckor, träna lätt två veckor, träna lite hårdare - boom. Ont igen. Börja om.

Vila två veckor, träna lätt två veckor, träna lite hårdare - boom!!! Det var nu vi borde förstått att det inte var en mjukdelsskada. Men vi litade på specialisten. Misstag nr2.

Hela sommaren förflöt så här för Elvira. Vila så mycket som möjligt. Men eftersom O-ringen var i Boden och alla såg fram emot det så hoppades vi verkligen att Elvira skulle kunna delta. När NOF-lägret var i Luleå (ungdomsläger i orientering) så fick Elvira vara med, men anpassa träning efter hennes fot.

När O-ringen kom hade vi förhoppning om att foten skulle hålla. Och den höll! Fem dagar hård belastning! Så roligt. Nu är hon tillbaka igen. Efter O-ringen var hela familjen minst sagt slitna och det blev naturlig vila för alla. Helgen när Thomas och jag åkte till Stockholm  för Midnattsloppet och Lidingö Terräng Triathlon så var Elvira anmäld till OK Renens klubbmästerskap. Morfar ställde upp och följde med =D 

Vi satt och åt lunch i en foodcourt i Stockholm och njöt av dagen inför Midnattsloppet när morfar ringde. Elvira hade skadat sig på upploppet och hade massiva smärtor i foten. Mammahjärtat gick i bitar! Här satt jag drygt 100 mil från mitt hjärta Elvira och kunde inget göra. Jag pratade med henne. Hon låg i ledning på upploppet men något brast i foten och hon kom in som tvåa. Tro nu inte att hon grinade för att komma tvåa, Elvira är hårdare än så. Det hade verkligen brustit nåt i foten. Hon ville dock inte till jourcentralen med morfar utan ville vänta tills jag kom hem på måndag. Så vi gjorde så. Misstag nr3. De borde åkt direkt.

När jag så ringer till hälsocentralen är det väntetid tre veckor för att komma till läkare. Nä tänkte jag nu orkar jag inte vänta mer. Kontaktade privat ortopedläkare och fick tid samma vecka. Han kände direkt att det var misstänkt fraktur i ett ben i foten. Det tog honom mindre än 5 minuter att märka skadan. Direkt han tog på det ömma området reagerade Elvira med smärta. Remiss till röntgen. Eftersom det inte var akut skulle vi enligt läkare få vänta ca 7 dagar på att få brev hem om tid för röntgen. Men efter en vecka ringde jag och kollade hur det låg till. Den som tog emot mitt samtal meddelade att det var tre MÅNADERs väntetid på röntgen. ALLVARLIGT???? Det är inte sant!

Det fanns inga planer på att jag skulle vänta så länge. Jag berättade hur länge hon haft skadan sedan april. Jag meddelade att vi kunde komma med kort varsel. Hips vips fanns en tid dagen efter tidigt på morgonen. Där ser man vad som kan vaskas fram om man inte ger sig. Tacksamt tog vi tiden och hoppades på bra svar.

Resultatet blev stressfraktur. Röntgenbilderna visade att den var gammal, dvs uppkommit redan i april. Och vi hade gått hela sommaren och nött på den. Fotspecialisten hade helt fel. 

På rätt kurs nu då! Absolut vila 6 veckor. Ny röntgen och sen... Ja det följde med 6 veckors vila och röntgen igen... Så har det hållit på nu. Fortfarande är hon skadad. Hon får träna lätt men utan hopp och hård belastning på foten. Tack och lov får hon åka längdskidor eftersom foten är så stabil i pjäxan. Nu väntar vi på ny röntgen igen. Suck... Det tar aldrig slut. 

Håll nu tummarna att det blir bra snart. För det är inte roligt med frakturer. 

Vad har vi lärt av detta och vad kan du lära av detta? 

Jo att det är fullt möjligt att ha en fraktur utan att veta om det. En fraktur behöver inte smärta så hårt att man inte kan gå på foten/använda handen osv. Det behöver inte vara svullet eller ha blåmärken runt. 

Har du ont. Se till att göra en röntgen. Så fort som möjligt! 

Hörs!

//M